Porträtt

Jag jobbar på en porträtt och känner mig schizofren.

Det är en beställning och jag vill att det ska bli bra. Jag vill att det ska bli likt. Jag vill att mottagaren ska kunna skymta personens själ i de där strecken jag har dragit.

Schizofren känner jag mig eftersom jag ideligen pendlar mellan hur dåligt jag finner porträttet och hur på pricken-bra jag tycker att det är. 

Det är inte ens likt.

Det är verkligen han.

Till Malin, blyerts, Elin Damberg ©.

Mitt livs modell

Vem är det som alltid har funnits där, från allra första början, varje dag och natt, under alla semestrar och vardagar och helger, från mina allra första barnsliga försök att avbilda, genom hela barndomen och uppväxten - och som dessutom varit begåvad med en ängels tålamod och suttit modell, igen och igen och igen. Vem är han? Det är brodern. Naturligtvis.  

(1982)

Inte ska väl jag

"Åh, förlåt mig. Här står jag och tar upp plats. Jag ber verkligen om ursäkt. Vad det tokar till sig, förlåt förlåt. Här står jag med mina stora händer som jag inte vet vad jag ska göra med. Här står jag med min lilla, lilla kulmage som är så liten att den inte ens är värd namnet. Här står jag med mina rodnande öron. Bäst att jag hukar mig lite så att jag inte är i vägen för någon. Ursäkta, ursäkta. Så jag beter mig! Inte ska väl jag ta upp all den här platsen. Och i guldram också..! Förlåt mig, snälla ni."  

Inte ska väl jag, akryl på pannå med guldram, 26 x 33 cm, 1 000 kr.

Galleri Elin Damberg

Galleri Elin Damberg har öppnat. Varmt välkomna.